It's Stina baby

Susanne har lagt ut sin cykel på blocket. Så idag ringde det en kille som ville köpa cykeln. Dessvärre pratade han engelska men Susanne försökte göra sig förstådd ändå. Mannen som ville köpa cykeln frågade var Susanne bodde, in Stockholm svarade hon. Så frågade hon var han bodde, han bodde i Östermalm, Susanne trodde han sa Almsterdam så hon ba okeeeey thats will maby be a long trip HAHAHAHAHAHAHAHAHA

Okej, den här dagen lär det inte hända så mycket, så jag ska istället försvara mig själv efter vissa nedlåtande komentarer efter att jag gråtit när vi kollade på desperate housewives. När jag gör detta måste vi gå tillbaka i tiden, så ni får tänka er mig som liten. Tänk er bara en ful tjej med pottfrilla, snor i näsan och mat i hela ansiktet så har ni mig där!
   Som liten var jag väldigt skräckinjagande, ja det är faktiskt sant. Susanne var en av dem barn som, ja vad ska vi säga? Visade stor respekt för mig som liten. Susanne skulle nog använda ordet 'rädd' och kalla denna period i hennes liv för typ 'skräcken' eller liknande. Jag var fruktansvärt ond, skonade ingen i min väg. Krigar kungen Stina var lös.
   På dagis var jag cool. Jag var med de balla killarna och den populäraste tjejen. Alla såg upp till mig, jag bestämde folkets status på dagis! Ingen vågade sätta sig emot mig. På dagis hade jag mina glansdagar.
   Trots min tuffa yta så tog det på krafterna att vara den tuffa ungen. Pussar från mamma var liksom totalförbud, tänk om någon skulle tro att jag var en mammagris? Mamma pussa mig självklart ändå och jag skrek och grät varje gång. Fast egentligen ville jag ha en puss av mamma. Så när hon helt enkelt inte gav mig någon blev jag jätte ledsen.
   Mormor brukade kalla mig hennes lilla docka. Det gick rakt inte för sig! Hallå? Jag var väl inte liten heller? Jag var bannemig stor! Jag var ju krigarkungen Stina! Inte vilket litet fjärt barnbarn som helst!
   Jag hade inga som helst problem med att vara skräckinjagande. Det passade mig perfekt! Fast efter ett tag tog all tuffhet slut. Jag ville ha tillbaka alla förlorade mamma pussar! Jag kunde ju inte ta tillbaks dem så jag gjorde som jag alltid gjort, tog lite av min tuffhet så jag kunde fortsätta vara cool. Sedan var den slut. Inget kvar liksom. Bara massa överflöd av mesighet.
   Mina glansdagar var över. Krigar kungen Stinas tid var förbi. När jag kom till skolan var alla från olika världar långt bort från min egen. Ingen hade hört talas om 'skräcken Stina'. Min image var försörd. Detta tryckte ned mig ännu mer och år av uppbyggd tuffhet föll samman. Mitt överflödiga liv var förstört. Jag stod nu under andras härskares makt.
   Så gick det till när jag blev den mes jag idag är.

Det värsta med detta är att det inte finns någon som kommer ihåg min tid. Dagisläraren har flyttat till typ jokkmokk mina undersåtar har glömt denna tid sedan länge, men jag vet, att innerst inne är jag alltid krigar kungen Stina, den mäktige!

   Den som spar han har